Vår tids rörliga, filmiska seende som de flesta nutidsmänniskor är tränade i, har sitt egentliga ursprung i romantikens skräckbilder. Åren omkring 1760 skapade den italienska grafikern och arkitekten Giovanni Battista Piranesi (1720-1778) sin andra upplaga etsade fängelsefantasier, den som kallas Carceri d `Invenzione. Som en blandning av rumsliga fantasier och minnesbilder av bland annat Castel Sant’Angelo i Rom och de venetianska fängelsehålorna i Dodgepalatset, möts man i de grafiska bladen av mörka, asymmetriska och komplexa rumsligheter som mer framstår som visuella språkfantasier och sublima drömtillstånd, än euklidiska helheter och massiv stenarkitektur.
I sin bok om Piranesis liv och verk, Osäkra rum (2006), belyser Hans Henrik Brummer modernismens svårigheter att erkänna bilder med berättande inslag och emotionellt innehåll. Om vi betraktar Piranesis verk med modernistiska glasögon, ser vi bara formala övningar med komplicerade rumsgestaltningar, punkt slut. Det är dock en förenklad och tidsbunden avläsning av dessa etsningar, som har sin grund i starka känslor som oro, sorg och fasa. Tre år innan Piranesi skapade Carceri d `Invenzione, formulerade den engelske konservative författaren Edmund Burke ´Det Sublima´ som ny estetisk kategori, ett nytt sätt att se, i Philosophical Enquiry into the Origin of Our Ideas of the Sublime and the Beautiful. Burke beskrev ´Det Sublima´ som något storslaget och gränslöst, skräckinjagande och omskakande som skapar vördnad och starka känslor. Det yttersta sublima var ett uttryck för oändligheten själv. Horace Walpole, den fjärde Earlen av Orford, utvecklade vid ungefär samma tid den sublima erfarenheten i det litterära verket Castle of Otranto 1764, vilken allmänt betraktas som den första skräckgotiska romanen i historien. Berättelsen baserar sig på en dröm han hade om en gigantisk riddararm i det mörka trapphuset i hans nygotiska slott Strawberry Hill, strax utanför London. Handlingen, Manfreds jakt på Isabella, utspelar sig i ett labyrintiskt italienskt slott: irrationell, desorienterad, klaustrofobisk, ackumulerade egendomligheter och kontakter med ”den andra sidan”. Det är som om den skräckfyllda handlingen i Castle of Otranto utspelade sig i rum som liknade Piranesis Carceris.
Carceri d `Invenzione består av 16 blad, undertecknad av Piranesi själv, här presenterad som arkitekt. Bladens bilder är uppkomna ur fantasin, utopin och den kreativa visionen. De består av en växelverkan av lätt etsade ytor mot helt vita eller helt svarta, vilka skapar en rökighet som löser upp alla möjligheter till linjär orientering. Murar, valv och stora trappor är fyllda av vardagsföremål som rep, ringar, kedjor, taljor och timmerstockar formar tillsammans rumsligheter som ömsom öppnar sig och ömsom sluter sig. Ögat ser rum som lagda ovanpå varandra och som inte erbjuder några vilopunkter. Detta osäkra och mångtydiga seende i rörelse har en performativ kraft som aktiverar betraktarens engagemang och gör den till medskapare.
Den dystopiska framtidsarkitekturen i Fritz Langs film Metropolis (1917) och Ridley Scotts Blade Runner (1982) äger stor tacksamhetsskuld till Piranesi och Horace Walpoles rumsliga språkligheter, vilka hade ett narrativt och emotionellt ursprung. Det konstnärliga och filmiska tänkandet med dess klippteknik och förmåga att placera en betraktare i flera olika rum hjälper människan att förstå och orientera sig i en ickelinjär rumsstruktur. I tunnelbanekontexten koreograferar resenärsbetraktaren sin fysiska och visuella vandring med hjälp av bild- och filmkonstens erfarenhet. Tunnelbanan i Stockholm är för resenären i rörelse på samma sätt som i Piranesis fängelsefantasier, fyllda av perspektiviska krockar och dubbla rumsligheter i olika nivåer genom trappor, öppningar, gångar och dubbelexponeringar i glas och fönster. Genom film och konst har vi blivit tränade och vana vid den här typen av uppbrutna rum. Att orientera sig i världen genom konstens ögon….
Copyright Bo Ljung 2021-07-18