Författare; Mikael Kihlman
Jag anser att det är ett sundhetstecken, när konstnärerna slår vakt om hantverket. Vi måste ha kvar en känslighet för material, en händernas lust och ögats glädje.
De stora vulkanerna inom grafiken, en Dürer, en Rembrandt, en Goya, har sinsemellan mycket olika temperament och olika budskap i sina bilder. Men en sak har de gemensamt och det är en förälskelse i hantverket och där kan vi uppleva en samhörighet, när vi försöker att med samma djupa känsla handskas med vårt material.
Alla grafiska bilder, framställda i den andan innehåller något, som i vår råa tidsålder gärna missbrukas och solkas ned – kärlek.
Sixten Haage i boken Grafik för publik 1979.
Efter sina studier på Grünewald målarskola (1945-1946) och vid Académie Julien i Paris (1947-1949) så började Sixten Haage på allvar intressera sig för grafik. Framförallt den klassiska grafiken. Under tidigt 1970-tal avbildade han äldre byggnader och gjorde detaljerade studier av dess portar, fönster och balkonger. Det var staden som intresserade honom. Människorna och bilarna hörde dit men skildras som nödvändiga men tillfälliga bifigurer. Ibland även en cykel, en hund eller en spårvagn. En ensam liten människa och en noga utförd gigantisk husfasad. Människans utsatthet. Tidens gång. Människan försvinner men husen finns kvar och ger vittnesbörd över olika tidsepokers tillkomst och försvinnande.
Jag söker i mina bilder återge ett psykiskt tillstånd. Den omgivande miljön förser mig med allt material jag behöver. Därför är mina grafiska blad ”raka” avbildningar av verkligheten. De avbildade objekten måste ha en stark autenticitet och rumsbildningen vara övertygande.
Sixten Haage 1972
Sixten Haages bildvärld, speciellt under 1970 och 1980-talet är en samtidsskildring av ett Europa som precis rest sig från två världskrig. Fortfarande existerar en järnridå som delar Europa i två delar, öst och väst. I båda dessa delars städer ser man tydliga spår av krig och mänskligt lidande. Det är dessa städer och människans psykiska tillstånd som Sixten skildrar. Staden – människan – tiden.
Torrnålen, mezzotinten, linje och akvatintetsningen var hans främsta tekniker. Där var han en mästare. I dessa tekniker utförde han storslagna serier med grafiska blad, numera en viktig del av svenskt 1900-tals grafikhistoria. Bland dem Europasviten bestående av 12 stycken torrnålsgravyrer 1975-1977 och Fabrik, 5 stycken torrnålsgravyrer 1978-1979. Hans motivkrets under den tiden var främst europeisk arkitektur och äldre fabriksbyggnader i Ruhrområdet, i Charleroi, Belgien och i Norrköping. Sixten ställde ut och reste mycket i Europa och hittade många av sina motiv under sina resor. Han kunde ta med sig mindre plåtar vid långa stadsvandringar, förberedda med en mjukgrund och sen skissa på plats och etsa klart på hotellrummet. Många av dem samlades i serien 100 stationer på väg till Grand Place som finns redovisade i bokprojektet Brussel – Bruxelles (grafik 1988 -1990) med förord av Ragnar von Holten (1934-2009), dåvarande intendent vid Nationalmuseum.
Under den här tiden var han även väldigt aktiv i grafikkretsar i Sverige. Han var bland annat medresande utställningskommissarie för en större grafikutställning sammanställd av Grafiska Sällskapet i samarbete med Svenska institutet och NUNSKU* som visades i Jakarta, Indonesien. Tillsammans med konstnären och grafikern Svenrobert Lundquist skrev han boken Grafik för publik (en handbok) som gavs ut av Bonniers och Grafiska Sällskapet 1979.
Sixten Haage var uppvuxen i Uppsala. Hans far var apotekare, vilket säkerligen inspirerade honom till mappen Apoteket Storken med 6 grafiska blad, interiörer, från 1982. Hans uppsalabilder, ekon av hans uppväxt i Uppsala med 40 stycken torrnålsgravyrer, ingår i boken Universitetsstaden Uppsala, utgiven tillsammans med Uno Erikson, 2004. Det tidskrävande bildprojektet från Rom med 48 stycken torrnålsgravyrer, ingår i boken Kyrkor i Rom, med texter av Erland Lagerlöf och Sophie Petzell, utgiven 2008.
Sixten var inte bara svart-vit grafiker utan han gjorde även en hel del litografier. Mest känd är mappen som i både text och bild illustrerar vallonernas invandring under 1500- och 1600-talet och deras liv i Sverige därefter. Mappen med ett trettiotal litografier gavs ut av Konstfrämjandet 1986. Litografierna inspirerade till filmen Vallonerna i järnets tid av Curt Strömblad, producerad för Sveriges Television och Arbetets Museum 1986-1987.
Haage verkade även som målare och skulptör. I sina nonfigurativa färgskulpturer med svällande barocka former fann han en personlig uttrycksform. Sitt intresse för ljuset odlade han i ett flertal verk skapade på Gotland. I boken Faluddsboar återger han 23 målningar som föreställer personer, som bor året runt på Gotlands sydöstliga udde. Hans målningar visas tillsammans med de avporträtterades egna berättelser om livet på Faludden där han själv delvis bodde och verkade från och med 1961.
1976 erhöll han Grafiska Sällskapets stipendium och han deltog och prisbelönades i många grafik-triennaler och biennaler utomlands bland annat i Fredrikstad, Norge 1976, Mulhouse, England 1978, Frechen Tyskland 1976, 1980 och Ljubljana, Slovenien 1979. År 1983 tilldelades han Prins Eugen-medaljen.
Han finns representerad på bland annat Moderna museet i Stockholm, Kalmar konstmuseum, Örebro läns museum och Norrköpings konstmuseum. Han finns även representerad utomlands på Ateneum, Helsingfors, Bibliothèque National, Paris, Victoria & Albert Museum, London, Albertina Museum, Wien, Metropolitan Museum, USA, Bibliothèque National, Bryssel.
Vid sin bortgång bodde han på Faludden på Gotland.
22-02-26 Mikael Kihlman
Extra fakta:
Sixten Haage tryckte många av sina grafiska blad själv men hade ett nära samarbete med koppartryckare Siv Johansson på Kungl. Konsthögskolans grafikverkstad i Stockholm. Det samarbetet varade från 1977 ända fram till 2019 och hon tryckte mycket av det han producerade under hela sitt långa grafikliv.
Litografierna ur Vallonerna tryckte han tillsammans med Grafiktryckarna i Nacka, Stockholm.