20 Coastal Stations
“20 Coastal Stations” är en internationell grafikutställning med fokus på högtryck och ett utbyte mellan konstnärerna, Elisabet Alsos Strand (Norge), Åsa Andersson (Sverige), Bess Frimodig (Sverige/Storbritannien), Karen Helga Maurstig (Norge), Annu Vertanen (Finland) och Katsutoshi Yuasa (Japan). Gruppen delar intresset för den japanska träsnittstekniken som kallas mokuhanga. Konstnärerna träffades vid två konferenser som följde från ett artist-in-residence-program där mokuhanga lärs ut: Nagasawa Art Park, Artist-in-Residence program vilket startade 1997, och sedan 2011, MI-Lab (Mokuhanga Innovation Laboratory). Båda programmen grundades av den dedikerade och numera bortgångna föreståndaren Keiko Kadota.
I augusti 2015 bjöd Elisabet och Karen Helga in Annu, Bess, Katsutoshi och Åsa, för att delta i en två veckor lång artist-in-residence period längs med nordkusten i Norge, från Bodø till Bergen, och där resandet främst skedde med båt som t.ex. färjan Hurtigruten. Stopp gjordes vid Nordland Kultursenter i Bodø, Nordisk Kunstnersenter Dale, det vackert belägna Kjerringøy, samt öarna Gåsvaer och Hersvik. Besök gjordes även vid Borgund stavkyrka och Astruptunet i Jølster där konstnären Nikolai Astrup (1880-1928) gjorde grafiska blad med inspiration från japanska träsnitt. Efter att ha samlat intryck, bildmaterial och gemensamma upplevelser, skapade de sex konstnärerna individuella arbeten som visades i en första utställning vid Sogn og Fjordane Kunstmuseum i Førde (2016), och vid Bodø Kunstforening (2017). Ett fanzine publicerades också. Förutom den enskilda konstnärliga praktiken så engagerar sig alla konstnärerna på olika sätt i att undervisa och sprida information om denna tradition.
Hjärtat av mokuhanga:
Japansk vattenbaserad träsnittsteknik, mokuhanga, förknippas med dimma på det sätt som det draperar allting och sedan försvinner, och därför är den estetiska effekten nära förbunden med magi. En platt träskiva förbereds, skärs, kanske delvis slipas, och sedan läggs utspädd färg ovanpå, som t.ex. akvarell och gouache, vilken fördrivs med borstar som har fina strån från djur. Droppar med rislim, nori, och vatten läggs också på träblocken. Tryckpapperet är fuktat (med exakthet) för att ta emot färgen och trycket från träskivans skurna linjer. Handen arbetar med baren, den traditionella bambuskivan eller motsvarande i plast, och repeterar tryckrörelserna för att bygga lager, som vågor sköljer sanden på en kustremsa. När ett tryck är slutfört verkar bilden framträda som om ur pappersarket, likt en uppenbarelse. Oberoende om konstnärerna arbetar med figurativa eller abstrakta motiv, enstaka bilder eller installationer, finns denna fängslande kvalitet. Bokashi-graderingar uppträder som en stigande gryning eller det suddiga gränslösa mötet där ett turbulent hav möter himmelen.
Villkoren för att arbeta med traditionell träsnittsteknik är ibland lika kärva som väderförhållanden på kusten, det finns en ärlighet och direkthet. Materialen är organiska, från naturen och relativt hållbara konstnärsmaterial att arbeta med. De sex konstnärerna har utvecklat sina egna distinkta arbetssätt för att använda och ibland utveckla denna teknik. Likt en fantastisk samling med drivved eller andra strandfynd bland skimrande snäckskal, visar konstnärernas arbeten på de breda möjligheter som metoden härbärgerar, vilket även inkluderar politik relaterad till vatten såsom miljöförstöring och immigration.
/Åsa Andersson
