Jag satte mig på en stor sten nära vattnet, hundra mil hemifrån. Tog ett djupt andetag och började nynna på Pughs ”Små lätta moln…” Jag hade utgått från öns högsta punkt, gått över runda fina stenar, fortsatt på en väl upptrampad stig som övergick till en träspång. Sedan balanserade jag på stenar forserade genom lingonris och så var jag framme vid min sten. Himlen var blå och solen värmde. Över mig flög ett fågelsträck söder ut, ett svanpar paddlade iväg från mig.
Vem vill inte åka till en ö mitt i norra Kvarken när hösten är som vackrast? Det ville i alla fall jag när det fanns tillfälle att söka residens på Stora Fjäderägg. Fyrön Stora Fjäderägg är trots namnet en liten ö ca 1,5 km tvärs över. Bara namnet gjorde mig nyfiken. Den ligger strax norr om Umeå och man tar sig dit med vägverkets minsta gula färja till Holmön och sedan vidare med mindre båt ca 30 minuter. Drygt 800 meter från hamnen ligger den ståtliga vita fyren från 1851. Den är numer privatägd och i full gång att renoveras till sommarviste av en man med visioner. En ”sommarstuga” i fyra plan där det översta är en 360 graders inglasad veranda med utsikt så långt det går. Där uppe får man en riktigt fin överblick över ön och i fjärran går fraktfartyg i 10 knop.
När fyren var igång bodde här fyra familjer. Det finns ett stort hus som byggdes till fyrmästaren och en länga med tre lägenheter byggda i omgångar. Idag drivs de som vandrarhem. Jag valde att bo i den södra delen med fin havsutsikt i tre väderstreck. Husen är rymliga och det mesta finns. Vatten hämtar man dock ute på gården.
Sedan 1980-talet har ön varit fågelstation och ornitologer från hela landet byter av varandra veckovis. De fångar fåglar i stora nät som finns uppspända över hela ön. Artbestämmer, mäter väger och ringmärker.
Trots att ön inte är stor behövde jag mina två veckor för att se allt. Det finns stigar ibland träspänger men mest av allt klapperstensfält. Rundslipade stenar i fåror som höjt sig upp ur havet med en landhöjningen på ca 1 cm om året. Här är kusten stenig och tämligen grund ovanligt för mig som är van vid Höga kusten i Ångermanland och Bohusläns släta klippor. Många nätter blåste det hårt och fönsterluckorna skallrade mot ytterpanelen. En kväll när vinden hade mojnat och vågorna lagt sig var det så tyst att tystnaden hördes. Det var nog den natten som jag sov så gott och norrskenet visade sig för den som var vaken. Tiden på ön använde jag till att vandra, spana men framför allt till att teckna. Det stilla tempot och vackra omgivningen gav ett lugn till koncentrerat arbete. För att trivas på ön måste man gilla stillhet, enkelt boende och väder och vind. Förutom för fyrvaktarna har ön varit tillhåll för fiskare och säljägare. Man kan se spår efter mänsklig hand genom de många labyrinterna och kompassrosorna som finns spridda på ön. Dessutom finns ett antal så kallade tomtningar, ett slags gömställen för säljägare. De har kunnat dateras till någon stans mellan 1400-talet och 1850 talet med hjälp av de lavar som växer på de fantastiskt fina stenarna som bildar klapperstensfält. För övrigt finns mycket ris för lingon, blåbär och kråkbär, lite sankmark och skog. Här och var finns granar i klungor som bildar öar på land. Egentligen är det en gran vars nedre grenar slagit rot och växt så det ser ut som fristående granar. Och så klart finns här stenar, stenar och åter stenar. Bra skor och ingen brådska rekommenderas. Till djurlivet räknade jag in massor av fåglar till ornitologernas förtjusning och harar, ormar, grodor, fjärilar och sälar (vikare) om du har tur. Jag såg endast nosen på en som dök. Alla sorters väder hann jag uppleva förutom högsommarvärme, snöstorm och drivis.
Med mig hem i ryggsäcken har jag fina minnen, styrka och massor av skisser till nya bilder.
Marie Isaksson, hösten 2023