Skissbok Giovanni de Grassi 1390–tal

Konstnärlig tradition och konstnärligt språk kan beskrivas i arkeologiska termer. Nya inympningar och lager läggs hela tiden till de gamla och allt verkar samtidigt i ett nu. Den västerländska konstens tradition och arkeologi är ett spänningsfält mellan konceptuell (idé) och naturalistisk gestaltning, dvs. berättande avsikt och bildmässig realism. ”Den grekiska revolutionen” under högantiken är källan till det västerländska konstbegreppet, vilken i sig kan ses som en historia om uppfinningar. Plinius skrev 350 f.kr att konst är lösningar av problem. Grekerna ställde frågan ”Hur?” istället för egyptiernas ”Vad?”. Frågan om hur, öppnar för beskrivningar och ger den livgivande kyssen till den naturtrogna återgivningen. Med den grekiska konsten framträder individuella människor i all sin mänsklighet. Detta manar betraktaren till inlevelsefull sympati, vilket gav nya dimensioner av mänsklig erfarenhet inom konsten. I denna sentens framträder tre teoretiska grundbegrepp för modern konst- och vetenskapssyn: Individ, Inlevelse och Frågan, som grundval för mänskligt vetande och seende.

Det var bl.a. tysken Johann Gottfried Herder som på 1700-talet förde fram individen och inlevelsen som utgångspunkter för förståelsen av och uttryck för tidsåldern och där fördomen ligger till grund för gemenskapen. Fram till 1800-talet gestaltar konsten det universella genom språkformula, vilket gör den konceptuell. Den medeltida konsten hade behov av lämplig form och fast vokabulär. Under renässansen luckras detta upp en aning där konstnären framträder som ögonvittne. Man var dock fortfarande fast vid standardmetoder för gestaltning, via mästare och lärlingsrelationer och det cirkulerande handböcker i anatomi- och proportionslära. Även centralperspektivisk metod är ett ”sätt att se”. 

För den medeltida konstnären gav ett givet schema själva bilden/verket. För den postmedeltida konstnären är bilden/verket istället utgångspunkten för korrigeringar, förändringar och tillägg för att pröva verkligheten och för att brottas med det särskilda. För den medeltida konstnären var den kraftfulla och säkra linjen ett uttryck mästarens hantverksskicklighet. Den postmedeltida konstnären undviker däremot skicklighet till förmån för konstant uppmärksamhet och inlevelse. Denna vilja att förstå genom att göra leder till slut till en unik, individuell bild.

Alexander Cozens, tuschteckning från ”A new method of landscape” 1785.

Vägen mot det enskilda gick via renässansens humanism och romantikens naturdyrkan. Den engelske landskapsmålaren John Constable såg konsten som en experimentell verksamhet. För honom gällde det att översätta syntryck till sitt konstnärliga medium. Hans till synes naturalistiska bilder är en översättning av naturen till en språklig kod, där ljus blir till färg. Detta ljus är inte naturens ljus utan konstens ljus, dvs. ett språk. Constable, som var en traditionskritiker, visar sig utöva ett traditionsenligt sätt att gestalta natur via likartade lösningar som Lorraine och Holländska landskapsmålare. Alexander Cozens kan beskrivas som den verklige upptäckaren av experimentell metod. Constable tog stort intryck av Cozens handböcker i hur man gör moln med hjälp av slumpmetod. Cozens lärde inte Constable hur moln ser ut men gav honom en serie möjligheter som ökade medvetenheten om möjliga utseenden för moln. I detta visar sig idén att språkliga konstnärliga utsagor hjälper oss att skapa vår bild av verkligheten: minnet av moln skapade genom konst. Oscar Wilde uttryckte sig insiktsfullt när han sa: ”Det fanns ingen dimma i London innan Whistler målade den”.  

Honoré Daumier: Två advokater, teckning ca.1866 

Inom karikatyrens område under andra halvan av 1800-talet, med Honoré Daumier som sin kanske främste företrädare, utvecklas betydelsefulla begrepp för konstnärligt skapande. Här visar sig slumpen som en ”metod” för utveckling av språk. Att observera, välja ut och spara slumpteckningar är det som betyder något. Karikatyrens pennlekar framstår experimentets princip, jämförbara med Constables måleriska experiment och Cozens slumpmetod för att göra moln. I denna verksamhet vilar den viktiga tanken om att det inte är likhet utan likvärdighet som ger oss möjligheten att se verkligheten som en bild och bilden som verklighet. 

Den amerikanske filosofen Charles Sanders Pierce beskrev i slutet av 1800-talet hur naturliga, ikoniska tecken används för att för att imitera verkligheten. Pierce semiotiska teckendefinition kräver en förförståelse. Den kräver därmed också sin uttolkare, interpretant. Här visar sig grekernas andra viktiga begrepp: inlevelsen. Inlevelse krävs inte bara av artisten utan också av betraktaren av konst. Betraktaren måste ha en imiterande kunskap och en förmåga att känna igen. Hon projicerar sina egna livsupplevelser och kunskaper i den visuella upplevelsen och gör motivet till sitt eget. Inlevelsen hjälper en betraktare/uttolkare att återuppleva en annans erfarenhet och situation. Konstens allra djupaste funktion är att skapa tecken för mänsklig inlevelse. Medvetandet tillhandahåller materiel för förståelse. En bild måste sväva mellan det sedda och det osedda, där betraktaren måste förstå vad den inte ser.

Vetande dominerar över seendets process. Här framträder idén om att man inte kan skilja seendet från vetandet. Betraktaren bär på en slags horisont av förväntningar som styr och färgar konstupplevelsen. All konst är ur det perspektivet konceptuell, dvs. säga grundar sig i en förutbestämd uppfattning. Och av alla bekanta ting vi läser in i konstbilden så är referensen till annan konst en av de viktigaste. Om man läser poesi, sker igenkännandet via diktens värld och språklighet, på samma sätt som en landskapsmålning igenkänns via andra landskapsmålningar eller ett grafisk verk via grafikvärldens uttrycksformer.

Bo Ljung © 2024