Ännu trehundra år efter sin födelse är Piranesi en starkt lysande stjärna på grafikhistoriens himmel. Få grafiker kan förbigå hans genuina och fantasifulla bilder. Statens Museum for Kunst i Köpenhamn har en Piranesisamling med över 450 verk varav en del visas fram till slutet av februari i en uttömmande och pedagogiskt genomarbetad utställning.
Giovanni Battista Piranesi var en av Roms viktiga konstnärer. Utbildad arkitekt och arkeolog arbetade han med tiden i egen grafik- och förläggarverkstad med sina söner som närmaste assistenter. Venetianare till börd blev han tidigt engagerad i att förena ett intresse för stadens topografiska utseende och samtidigt ta sig konstnärliga friheter: vedutamåleri och teaterlik scenografi fogas samman i tidiga arkitekturfantasier, i ett slags capricci. Något som förvandlas till Carceri, namnet på hans för eftervärlden mest kända verk. Fria fantasier och fängelser – vidden däremellan antyder storleken på hans insatser.
Det blev i Rom som Piranesi kom att göra karriär. Hans stora intresse för kvarvarande rester av antikens överväldigande verk i staden lockade honom, med penna och skissblock i hand, på inventeringsutflykter bland ruinerna. Han blev medlem i en ansedd grupp lärda män, Accademia degli Arcadi, som förfäktade tanken om att den romerska kulturen var överlägsen den grekiska, i motsats till nyklassicismens tongivande teoretiker. Vid sidan om dessa storslagna bilder över sevärda platser från Roms storhetstid för från hela Europa ditresta turister började han även göra friare fantasier i nyskapande konstnärlig anda. I arkitekturscener med överdrivna perspektiv och scenografiskt illusoriska effekter, där gigantiska valv, trappor och torg befolkas med vardagliga inslag och människor från Piranesis egen tid, speglades gruppens nationalistiskt drivna övertygelse. De teatraliska iscensättningarna försåg han med utförliga kommentarer.
Sina mest betydande verk skapade Piranesi kring 1750: Groteskernaoch sedan den så kallade Fängelsesviteni två versioner.
Grotteschibestår av fyra 400×500 mm stora plåtar med naturmotiv, hämtade från ruinområden. Gåtfulla förfallna platser med rester av trädgårdar och byggnader, grottor, skulpturer, mer eller mindre täckta av vildvuxna buskar och slingerväxter, allt inbäddat i en subtilt drömlik atmosfär. I dessa verk briljerar Piranesi med teknisk skicklighet. Han kombinerar torrnål, sticklar och syra på redan etsad plåt för att öka uttryckskraften. Han är noga med hur han torkar av plåten för att uppnå den slutgiltiga stämningen i det färdiga trycket.
Fängelsesviten har två delar. Invenzione capric di carcerifrån 1749–50 med fjorton plåtar och Carceri d’invenzionefrån 1761 med sexton. På Statens Museum for Kunst visas de förebildligt tydligt i en rund sal i utställningens mitt för att skillnaden mellan de två versionerna ska upplevas. De var kostsamma projekt med tanke på de stora kopparplåtarna (550×400 cm), den omständliga arbetsprocessen, behovet av papper och kostnader för publicering i bokform. Kanske Accademia degli Arcadi bidrog till finansieringen, vi vet inte mycket om bakgrunden i dag.
Genom bildernas uppbyggnad lockas betraktaren in i monumentala antika ruiner. Följer trappor, broar och räcken längs gångar, högt uppe på murar och under väldiga arkader som hålls upp av kolonner och bjälkar. Kedjor hänger och rep dinglar i luften, våldsamma konstruktioner liknar tortyrredskap. Vi ser människor som plågas och debatterar. Tunga stenblock öppnar eller stänger vägen fram. Ett jättelikt hjul, likt en kupol, svingar sig upp i rummet. Gudar i den skulpturala utsmyckningen grinar ner mot gångarna. Genom det utstuderade perspektiviska spelet skapas till slut ett nästintill abstrakt mönster mellan konstruktionerna och det beslöjade ljuset.
Piranesi arbetade vidare på sina plåtar från 1750. Den första versionen är klar och ljus. Först i den andra versionen bryts renässansens rationella centralperspektiv och ersätts av en förvillande ambivalens där arkitekturens och bildrummets logik bryter samman. Det oändliga och det kaotiska flätas ihop. Mörkret tilltar och kontrasterna ökar.
Det är som Piranesi var ute efter att demonstrera bredden av sitt konstnärskap och sin skicklighet. Redan tidigare efterlyste han mer fantasi hos sina samtida. Efter den första versionens någorlunda försiktiga saklighet visar han 1761 starka visuella retoriska grepp och lösningar på hur den fria fantasin kan bearbeta arvet efter den romerska kulturen. Det är dessa bildmässiga formuleringar och denna grafiska uppfinningsrikedom som har fått eftervärlden att knyta begrepp som det sublima och preromantik till hans insatser.
I den utförliga katalogen framhåller Hanne Kolind Poulsen att Piranesi varken hade psykiska problem eller var drogberoende – något som några tidigare forskare ville förklara den andra versionens mörka syner med. Piranesi fortsatte efter dessa verk med att i stora bildverk och bokutgåvor utförligt dokumentera och återskapa den romerska kulturens lämningar. Tills han oväntat dog vid endast 58 års ålder. Hans verk upphör inte att inspirera.
