En afton i juli 2013 höll jag ett föredrag om mitt eget konstnärskap på Axel Munthes Villa San Michele på Capri i Italien. Jag hade fått en tre veckors arbetsvistelse i fin gästbostad på platsen. Det är rutin att stipendiaterna presenterar sitt arbete för varandra och för San Micheles föreståndare. Jag kallade mitt föredrag för ”Att välkomna det oönskade”. Samma kväll, innan mig, presenterade designprofessor Sara Kristofferson sitt föredrag som handlade om Ingvar Kamprad och ”Framgångssagan IKEA”.
Min titel, ”Att välkomna det oönskade” utgår från en strof av den schweiziske författaren Robert Walser. Han formulerar sig på följande sätt: ” Att skriva och författa tycks härstamma från att teckna….att vid sidan av det uppenbara också se det osynliga. När man berättar går det till som i verkligheten. Man bestämmer sig för allt möjligt, man tänker på bestämda personer och trakter, men medan man vandrar förändras allt, det fördomsfulla försvinner, det osökta infinner sig och det oönskade välkomnas”. Jag kände att Walsers ord på ett träffande sätt sammanfattade den konstnärliga processen i mitt eget skapande.
Sara Kristofferssons föredrag och mitt hade diametralt olika ingångar och jag har många gånger tänkt att kombinationen av våra framställningar inte var så särskilt lyckad. Jag hittade inga riktiga beröringspunkter. Det är först nu, många år senare som jag tycker mig ha hittat en beröringspunkt som ändå pedagogiskt rättfärdigar kombinationen av våra presentationer och kanske rent av gör den bra. På den ena ytterkanten finns IKEA, som en stor och extremt synlig aktör och producent i design och möbelbranschen. Via ibland tveksamma marknadsföringstrix som exempelvis kampanjen med ”Demokratisk design” i möbelmässan i Milano 1995, säljer man sin idé om universalitet, massproducerad industritillverkning, igenkänning och ”gör det själv” till ett ”demokratisk” billigt pris. Man utför en varuproduktion, baserad på planerat åldrande och som saknar både individuellt uttryck och intresse för hantverk och materialitet. IKEAs syn på äkta hantverk som odemokratiskt och förlegat i dess inriktning på det unika, är en hållning som har sitt ursprung i 1960- talets politiserande tid.
I sin bok ”Postdemokratisk kultur” (2018), framhåller konstvetaren Jeff Werner ett helt annat sätt att se på demokratiska värden i design, konst och konsthantverk. Werner beskriver hur demokratiska värden inte handlar om att förenkla och producera billiga saker. Den demokratiska funktionen hos design, konst och konsthantverk ligger istället i dess förmåga att beröra och tala till människor och att visa hur det är att vara människa i största allmänhet. Det var i denna hållning, som jag befann mig med mitt föredrag på San Michele, på denna andra ytterkant i förhållande till IKEA. Jag berättade om hur mitt konstnärliga arbete gick ut på att beröra betraktare och mig själv, via en snårig, oförutsägbar och unik hantverks- och språkprocess. Att det också finns demokratiska dimensioner i detta arbete framträder och blir synlig genom Werners formuleringar.
I mitt fall så är konstnärlig gestaltning och materialhantering i konst en innerlig process som bär i sig tid och liv. Ulf Linde talar i sin bok ”Sammelsurium” (2011) om begreppet inlevelse för konstnären, på tyska einfühlung: ” …det lönar sig bättre att se sig själv i en elefant eller en lus än i en spegel”. På ett annat ställe citerar han konstnären och teckningsprofessorn Tommy Östmar: ….en djupare grad av koncentration, då jag jagar en förtätning över pappret som ska bli till avbild, igenkännande – igenkännande av någonting man aldrig sett förut”. I denna bemärkelse blir konst sinnes utvidgande och ny väg till bildning och kunskap om sig själv och världen och existensen i stort, både för kulturutövare och för ”kulturkonsumenter”.
© Bo Ljung 2022-10-23
Bildillustration ”Alkemistens rum ” Torrnålsgravyr © Bo Ljung